Telefoner

Våran telefon ringde nyss, eller om det var pappas jobbtelefon.

Jag vet inte vilken ringsignal som är vilken.

Jag vågade inte svara.

Hej.. det är jag som har telefonskräck?

Så när telefonen ringer låser jag in mig på toaletten, eller höjer volymen på min musik och låtsas som att jag inte hör. Lämnar ansvaret åt någon annan att svara. 

Om jag inte är ensam hemma. Då svarar jag,.. ibland. 

Jag vet inte riktigt varför jag inte vågar svara i telefoner, om det inte är min egen mobiltelefon som ringer då, eftersom då först och främst ser jag vem det är som ringer, och så är den personen troligtvis någon jag känner också. Inga problem.

Annat är det med hemtelefoner. Fyfan. 

För att inte tala om andras hemtelefoner, eller mobiler för den delen.

Jag förstår verkligen inte mig på dem som kan svara i andras telefoner. 

Den ultimata skräckupplevelsen.

Inte nog med att den som ringer är en främling, den väntar sig inte att det är just du som ska svara heller. Det hela blir väldigt pinsamt.

Nu överdrev jag, men.

Jag har aldrig varit bra på att prata.

När jag blir nervös eller stressad stammar jag, pratar osammanhängande och snabbt, alternativt jobbigt långsamt. Snubblar över orden eller pratar med för små bokstäver.

När en telefon ringer blir jag nervös och stressad så när jag svarar spottar jag ur mig en verbal hinderbana som oftast missuppfattas av personen i andra änden. Om den ens uppfattas alls.

 Jag:.. HJDTÄRDJSFN.. (översättning: Hej det är Josefin)

så.. ring hem till mig. not.