mondaymåndaymåndag

Jag avskyr verkligen måndagar.
Att kliva upp på morgonen efter att ha mer eller mindre vänt på dygnet.
Att åka den alltid överfulla måndag-morgon-bussen.
För att sedan ha en mattelektion (underbart sätt att börja sin vecka med, verkligen), sen hål i ca 4 h, sen psykologi. Psykologin är iochförsig riktigt värd. Den enda lektionen jag inte tycker är jobbig att gå till.

Jag ska nog gå och lägga mig och läsa boken jag valt att läsa till engelskan, before I die av Jenny Downham. Har inte läst långt men, den verkar vara riktigt bra.

"Before I Die by Jenny Downham was the most difficult book I've ever had to read. Ever harder to review. I finished it a month ago, but it's taken me this much time to allow some of the ache to go away before I could get it down. It's the story of Tessa, who is 17 and dying of cancer. She lives with her father and younger brother and occasionally sees her estranged mother. Tessa has made of a list of the things that she wants to do before she dies. Many of the things on the list are stereotypical of the average teen: have sex, try drugs. Others are deeper: fall in love, not say no to anyone for an entire day. She completes much of her list, but the ramifications of some of them aren't what she hoped for. Sex with someone she doesn't know or love doesn't fulfill her; drugs are strange and take away what little happiness she has in life. Tessa's father struggles with his daughter's impending death. He feeds her organic food and vitamins in the unspoken hope that somehow, something will change. He and Tessa fight each other as she tries to live what little life she has left to the fullest and he tries to protect her. How do you put limits on or ground a teenager who is going to die? How can you keep her from experiences when all she wants is to feel? She swoops in and out of depression, refusing the leave the bed for days, then suddenly wanting adventure. Her best friend gets pregnant, her parents start moving closer to each other, she falls in love with the boy next door; all sorts of exciting experiences show themselves just as she can't be there to see how any of it turns out. I was shocked to find out that the author of this book was a middle-aged woman; she speaks so authentically as a teenage girl. This book is heartbreaking and uplifting all at once. Tessa is so real that I found myself hoping against hope that somehow the ending would change. But her peace and acceptance toward death was moving. As Tessa's soul drifts away on the final page, so do the words. As the mother of teenage children, this was an especially hard read, but I'm glad I did. Tessa discovers that life is worth living the best you can, even if the best you can is only 17 years."

http://www.amazon.com/Before-I-Die-Jenny-Downham/dp/0385751559

layout

så, fixade till layouten lite. Nöjd osv.
Tycks?

WHY DONT YOU ..

Jag kan inte låta bli att tycka att min blogg hittills bara är fånig. Men jag tänker inte radera det jag skrivit, för då kommer det bara att sluta med att jag raderar alla inlägg eftersom och bara har ett i taget.

Min fredag har varit precis som alla andra dagar denhär veckan, dominerad av en väldig massa väntande. Till största delen pga min skolas uppenbara fetish för att ställa in lektioner. (allt är planlagt, jag lovar). Det är inte många dagar som gått enligt schemat sen vi började efter sommaren. Faktum är att det känns som om vi inte haft en enda. Så våra dagar har bestått av runtflyttande av lektioner, sura miner och som sagt väntande. Härligt.

Idag hade jag två lektioner, psykologi, som började 8.30 och bildspråk som började 12.45 (den var flyttad, skulle egentligen börja .. 2 tror jag). Jag var sjukligt trött, men eftersom jag tycker att psykolgi är så intressant så vaknade jag till ganska snabbt.
Idag avslutade vi att läsa om försvarsmekanismer och påbörjade läsandet om psykologiska sjukdomar, efter våran lärares varnande ord "Jag vill att ni ska veta innan vi påbörjar dethär, att oavsätt om ni känner igen er i vissa av symptomen så kan jag försäkra er om att ni inte är psykiskt sjuka". Vilket såklart hypokondrikern i mig anade när jag läste igenom kapitlet i boken om just det, kvällen innan.

På bildspråkslektionen skulle vi se filmen Sin City, som, för er som inte vet, är svartvit förutom vissa detaljer. Så våran uppgift skulle vara att notera de detaljerna och skriva ner vad dem symboliserade osv. Men jag och Jossan åkte hem med bussen som gick 12.45, efter att ha lovat att se filmen hemma istället.

Jag är förresten riktigt sugen på att ändra layouten här. Får se om jag orkar/hinner med det idag. (såklart jag gör, har absolut inget annat för mig).

laters

Long time no see

Nu var det väldigt länge sen jag skrev sist, mycket har hänt, hösten är här och så vidare.

Till skillnad från alla (?) andra inlägg så mår jag faktiskt prima och tänkte vara lite positiv för en gångs skull.

Min sommar har varit minst sagt skum, och jag har mått sjukt dåligt bitvis, men trots allt har jag ändå landat på mina fötter med precis vad jag vill ha. Awesome!



Och nu vet jag varför jag kände mig tom.
Och tomrummet finns inte längre.
Du är bäst <3