oh, how I feel melancholic

Jag har hela tiden känslan av att något fattas mig. Ungefär samma känsla som när man burit runt på en väska en hel dag och sedan ställer ifrån sig den. Fast .. mindre materiellt.

Jag kan säga att jag saknar dig, dig och dig. Och i synnerhet dig också.

Men dethär är något annat.

Det känns bara tomt.

Kanske för att jag umgåtts med min kusin och bästa vän dygnet runt i nästan 3 veckor i streck. 

Eller för att mina planer nu i veckan suddats ut eller flyttats fram av mina semesterkåta föräldrar. Jag var så inställd på det att det kändes ganska ok att åka hem ändå, trots att jag vet att det antagligen kommer att dröja mer än ett halvår tills jag träffar min kusin igen. Så hade jag något jag såg fram emot så mycket att jag inte kunde tänka på något annat.

Så nu känns det ganska värdelöst med allt eftersom jag inte vet vad jag ska göra.

(Vilka problem jag har va?)

Förresten så älskar jag att prata (skriva) i gåtor så väldigt få, alternativt ingen förstår vad jag menar. Det kan väl iofs ses som väldigt onödigt att vräka ur sig en massa text som cirkulerar kring något ingen förstår och bara får de flesta som läser att höja på ögonbrynen och mumla "ookej". 

Men på det viset undviker jag att bli för personlig när jag trycker ut mina tankar genom tangentbordet så jag slipper tänka dem ett tag.

Fast "för personlig" kanske jag blir ändå. Jag vet inte.