Utseendefixering & perfektionsfixering

Efter någon, eller kanske några timmars funderingar sittandes på en kudde utomhus i sommarvärmen har jag insett hur mycket av mitt liv som styrs av min utseendefixering. Ska jag kanske t.o.m gå ett steg längre och kalla det för min "dysmorfofobi"? 

Nästan hela mitt studiebidrag går till kläder, smink, hårfärg, diverse medel mot finnar "och andra orenheter" , och liknande. Sånt som får mig att bli snyggare, må bättre och bli fullständigt pank.

Resten av studiebidraget brukar förresten gå till ätbara saker, som kan få mig att må dåligt i flera dagar, och vilja spendera timmar under mitt täcke eller lutad över toalettstolen med ett finger i halsen. 

Jag har spenderat (läs slösat) timmar hos psykolog p.g.a ätstörningar som har blivit en produkt av min utseendefixering.

Varför?

För om jag inte ser bra ut kommer jag aldrig att bli accepterad eller omtyckt av någon i hela världen.

Eller?

Antagligen spelar inte mitt utseende alls lika stor roll som jag tror. Det vet jag, egentligen. Samtidigt som det är något som övertygar och pressar mig så hårt mot marken att jag nästan kvävs.

Varför kan man fråga sig själv igen. För jag dömer ju inte mina vänner och bekanta på dethär sättet?

Jag är dock övertygad om att alla i min närhet egentligen tycker illa om mig, och bara umgås och pratar med mig osv för att vara snälla. Så därför måste jag anstränga mig med alla medel för att bli bra nog, för att bli accepterad. Helst ska jag hålla inne mig själv också, eftersom jag bara anses som jobbig. Jag misslyckas dock oftast med det. Att hålla mig själv inne, och när jag märker att jag är mitt "jobbiga riktiga jag" blir jag arg på mig själv.

"Varför är jag såhär? Nu kommer han/hon inte vilja umgås med mig längre. Bra jobbat, din misslyckade jävla brud." 

Jag brukar lyckas hålla mig innanför mitt skal tills jag börjar lära känna folk. Då kan jag inte hålla mig själv inne utan .. agerar utan att tänka efter länge innan.

Jag blir alltid lika förvånad när folk säger att de tycker om mig, när jag varit mitt riktiga jag.

Jag tror oftast att de bara vill vara snälla då också.

Mig kan man ju inte tycka om?

Det finns dock enstaka fall då jag faktiskt tror på vad de säger till mig. Det är de enstaka fallen som jag kallar för mina närmaste vänner. Ni ska ha creds som orkar med mig.