.

Jag börjar på ett nytt inlägg här nästan varje dag, men postar sällan.
Antingen är det för tråkigt, för töntigt eller alldeles för privat.

Nu har jag iallafall fått lov.
Sen efter lovet har vi 2 veckors praktik.
Alltså 3 veckor borta från skolan, riktigt värt!

Praktiken kan ju som jag sagt innan bli riktigt värd.
Bo hos Petra i sthlm.
Följa med fotograf hela dagarna.
Träffa Fredrik en eller två helger :*

åh.
Ganska ovärt att mina två närmaste bor så långt bort, men sjukt värt att jag får träffa båda två såhär. hohoho jag blir helt bubblig och glad när jag tänker på det.


Nu vill jag ha post, har en massa roliga grejer påväg.
Förhoppningsvis får jag allt idag.

ARJ

Jag blir så jävla förbannad varje gång jag hör eller ser någon säga eller skriva att någon är för smal, behöver gå upp i vikt, "ÄT FÖRFAN" eller liknande.

Särskilt eftersom att ofta skulle de som säger det ALDRIG säga något sånt, fast tvärt om, till någon som är överviktig istället för underviktig.
För att säga att någon är för tjock, be någon gå ner i vikt, säga "SLUTA ÄTA FÖRFAN" eller dylikt "är" ju moraliskt fel. Och på något vis uppfattas det mycket mer som "okej" att uppmana något sånt till en väldigt smal människa.
För folk verkar inte förstå det, att det kan såra lika mycket.

Jag har själv inte fått höra något av detdär så mycket, men det har hänt, och trots att det delvis var mitt eget val och något jag ville vara/ville göra (med gigantiska citationstecken på ville) så vet jag hur det kan vara, och det sårade SOM FAN.
Eftersom, trots att jag 'valde' det själv så var ju dedär orden ett tecken på hur fel jag var.
(Att få höra att man ser äcklig ut är inte ens att snacka om.)
Att välja att vara smal och få skit för det kan man väl jämföra med att välja att ha en speciell klädstil och få skit för det (och då menar jag själva grejen med kritik för något man själv väljer endast).

Självklart VET jag att överviktiga människor också får mycket skit för hur de ser ut, men ändå reagerar ju folk på den kritiken och klassar den som elak, medan skit riktad mot smala människor snarare betraktas som logisk och sund och oftast bara får medhåll.

Det är dödligt att vara både väldigt underviktig och överviktig.

Måste bara tillägga att jag inte på något sätt menar att det är ok att kritisera överviktiga människor.
Punkt.

punkt.

Jag hatar att jag är så jävla lat.
Idag har jag varit ledig hela dagen, för att vi skulle kunna göra en fotouppgift.
Jag har inte gjort något av värde, alls, idag.
Jag tänkte hinna med fotouppgiften, samt att plugga lite.

Jag sminkade mig, fotade det, redigerade en av bilderna i photoshop .. satt kvar vid datorn.
Hade tråkigt.
Blev hungrig.
Åt.
Kollade på tv.
Satte mig vid datorn igen.
Hade skittråkigt.
Åt middag.
Satte mig vid datorn.

Sitter här fortfarande, har skittråkigt.
Men jag orkar verkligen inte göra något skolarbete.

Fota kan jag inte heller göra.
Eftersom, det är ju mörkt ute.

Enda anledningen till att jag inte fotade förut är iochförsig att pappa hade med sig ett objektiv jag behövde när han jobbade .. nånstans.
Så.. det var ju inte mitt fel .. lol.

Nu ska jag göra en ny layout.
Inte plugga alltså. Suck.

ouch

Jag har sån mensvärk att jag inte vet om jag ska spy, gråta, svimma eller bara dö.
Fyfan för att vara tjej.
Nu ska jag lägga mig i min säng och hoppas på att smärtan går över.
Inga värktabletter hjälper ju.
Går inte till skolan idag heller.
För då kommer jag med största säkerhet att göra nånting av det där uppe. Spy, gråta, svimma eller dö alltså.
Antagligen 1,3 eller 4.
Nej.
Ush.
Sova.

Bilddagboken syndrome

Är på skolan.
Bilddagboken säger "vi är strax tillbaka.."
Hela media är i upplösningstillstånd. Ingen har något att göra.
Alls.
Nolife, på riktigt.

Fredag kväll

Jag har haft ordet 'bajs' på tungan hela veckan.
Bajs på tungan.
Haha.
Känns väldigt moget osv, men varje gång någon tilltalat mig har ordet bajs varit det första som poppat upp i mitt huvud.
Egentligen förstår jag inte alls varför avföring kan vara så roligt.
Men ... Obviously, it is.
Kanske för att det ses som olämpligt att prata om?
Att egentligen är det själva akten att säga något så olämpligt och .. "ofint" som är det komiska.
Haha :c jag vet inte.

Jag har fått en praktikplats i stockholm, vilket känns otroligt skönt. Och kul.
Dels för själva praktiken, och för att jag kommer att ha möjlighet att träffa de två som betyder mest för mig, Fredrik och Petra.
Men också för att mycket känns lättare i stockholm.
Kanske inte staden i sig, men själva grejen med större städer.
Jag känner inte samma obehag i att vistas bland massor med människor då.
De flesta bryr sig inte om andra och koncentrerar sig på sig själv istället.
Man är och förblir annonym.
Mer ensam och ifred än bland färre människor.
Det är största anledningen till att jag ogillar Sollefteå.
Det är för litet.
Alla känner inte alla, men de flesta i samma åldersgrupp vet vilka alla andra är.
Dömmer, iaktar, pratar. Lägger sig i andra människors liv alldeles för mycket.
Säger inte att jag aldrig gör så.
För det gör jag.
Men jag gillar det inte. Alls.
Men .. Åter till sthlm.
Samtidigt som att det är lättare att vistas bland människor tack vare annonymiteten så tycker jag samtidigt att det är jobbigt.
Mycket människor = trängsel.
Stress.
I vissa situationer bryr jag mig inte alls, men ibland blir det bara för mycket.
Det känns som om jag på något sätt flyter längre in i mig själv, hör allt och ser allt som genom en tunn hinna och jag får svårt att hänga med i saker. När folk pratar med mig t.ex. Jag hänger inte alls med i vad de säger. Ibland känns det som att jag inte är där, att allt är en dröm.
Jag får panik men döljer det så bra jag kan osvosvosv.
Det var dock ganska länge sedan det blev såhär sist.


Men, nä.
Bajs.

Tips.

Eftersom jag sällan skriver något vettigt här i min lilla blogg tänkte jag dela med mig av och rekommendera det bästa tidsfördrivet jag har nu; Dexter!

kopierar vad kära wikipedia har att säga om serien (jag är för lat för att skriva själv):
Dexter är en amerikansk TV-serie som debuterade i TV-kanalen Showtime den 1 oktober 2006 och handlar om seriemördaren Dexter Morgan som arbetar som kriminaltekniker (specialiserad i blodanalys) för Miami Metro Police Department i USA. Serien är baserad på Jeff Lindsays bok Darkly Dreaming Dexter (2004). Dexter porträtteras av skådespelaren Michael C. Hall.

Dexter, ett föräldralöst barn sen treårsåldern med en traumatisk hemlighet, adopterades av en polisman som upptäckte Dexters mordbenägenhet. Han lärde sin adopterade son att kanalisera sin hemska passion för dissekering av människor till att bli ett "konstruktivt" sätt att enbart mörda vedervärdiga brottslingar (som pedofiler, lönnmördare, seriemördare, etc) som lyckats komma undan polisen. Dexter känner inga känslor och är helt tom. inget medlidande. Dexter arbetar som kriminaltekniker och är den perfekte gentlemannen som även tycker om barn. Hans drift att mörda är omutbar och han kämpar för att visa normala känslor och att ge sken av en omsorgsfull, social medmänniska. Han är omtyckt av sina kollegor, sin flickvän och hennes barn.

Jag fick 2 säsonger av min käre pojkvän i julklapp, har knappt kunnat slita mig från det sen dess. (ok, lätt överdrift) Men asbra är det iaf! Jag är helt överförtjust.